Det här är den svarta, håriga, gamla saken som jag delar hus med. Jag älskar att springa efter henne och nosa henne i baken. Om jag gör det tillräckligt länge så brukar hon vända sig snabbt om och vinka åt mig med klorna och sen försöker hon klappa mig på nosen. När hon gör det blir jag så glad så då klappar jag tillbaka... Jag lägger bara tassarna på hennes rygg och då blir hon som en liten platt skiva blodpudding på golvet....
Om min matte och husse ser när jag klappar henne brukar de skrika åt mig att jag måste vara försiktig eftersom hon är en mycket gammal tant. Ibland struntar jag i att lyssna på dem, vad vet människor om djurspråk?! De verkar inte fatta att jag är en mycket snäll kille som bara biter i hennes svans på skoj. När jag har följt efter tanten länge så brukar hennes svans slå fram och tillbaka jättemycket och hur kan man då låta bli att försöka fånga den? Min matte och husse brukar säga att min kärlek till katten är obesvarad, de menar att hon inte tycker om mig men det tror inte jag på. Så det så!
Vissa dagar kan hon vara lite irriterande eftersom hon skriker ganska mycket. Ibland skriker hon så högt så jag vaknar ur min skönhetssömn. Ofta blir det bättre om matte och husse ger henne mat men ibland skriker hon fast hon ätit. Det gör aldrig jag, jag skriker aldrig eftersom jag är en väluppfostrad kille. Jag har till och med gått på kurs men sen så gav min husses föräldrar mig en scarf med texten "För ball för dressyrkurs". Jag tror att den hade passat katten bättre, hon borde faktiskt få gå på kurs och lära sig att ta hänsyn. Man kan faktiskt inte hålla på och skrika som man vill, det kan ju vem som helst förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar