Följa John...

Den där gamla svarta brukar vara uppe på övervåningen och skrika en hel del på dagarna men sen på kvällarna blir hon sällskapssjuk och kommer ner till oss på nedervåningen. Oftast brukar jag ligga och sova som en stock i soffan när hon kommer ner men av någon outgrundlig anledning hör jag hennes smygande steg nerför trappen och blir klarvaken. Matte och husse brukar hålla tummarna för att jag inte ska vakna när hon smyger ner men jag vaknar alltid, det slår aldrig fel. De tycker att det skulle vara skönt om jag en endaste gång kunde sova vidare så vi alla kunde vara tillsammans i lugn och ro på samma våning. Men nejdå, när hon väl är nere springer jag efter henne och nosar henne i baken som hundar gör men det gillar tydligen inte katter. Hon har lite bättre tålamod nuförtiden mot för när jag var lite yngre och vildare. Igår var vi såhär bra kompisar för när hon är stilla så kan jag då och då faktiskt låta henne vara!

Men när hon rör sig, då är det svårt att inte följa efter...