Valpträff del 2, Det ligger i generna...

Här är min mamma och pappa. Mamma är nog lite sur på min pappa för han är inte riktigt trogen henne. Han spanar på andra brudar, som ni ser, så snart står det väl inte på förrän det vimlar av halvsyskon... Det är klart, mamma bor ju i Stockholm och pappa i Mora och man har ju hört att det verkar vara svårt med långdistansförhållanden.

Hur som helst så skulle alla hundar på valpträffen också fotograferas individuellt. Min pappas matte hade lite besvär att få min pappa att ställa upp och visa sin allra snyggaste pose. Det blev lite trixande, kottkastande och diverse andra trix under eftermiddagen för att få oss hundar att stå snyggt och stilla.

Eftersom matte och husse aldrig ställt ut eller ställt upp hundar någon gång fick proffset Barbara hjälpa till när det var min tur. Hon drog i det ena benet efter det andra, jag fattade ingenting vad det var jag skulle göra..

-Jaha, du snackar amerikanska! Det kan jag för min matte är lärare i engelska! Do jo wånt ö kiss?

Nehej, det ville hon inte. Och inte slutade hon upp med att dra i mina ben heller.

-Hallå! Är du inte klar snart? Jag får träningsvärk, och vätskebrist och sendrag och huvudvärk och...

Barbara fick ha stort tålamod och jobba hårt med mig, jag var ganska svår att ställa upp tydligen. Känns ju inte jättekul men jag tyckte jag hörde Barbara viska om att det låg i generna, undrar vad hon menade med det... ;)

Valpträff del 1

Den 31/5-08 åkte vi upp till mitt barndomshem, Allettes kennel, i Mora. När vi kom dit fick jag en chock! Det var hur många hundar där som helst! De som var tikar såg ut som pygméer jämfört med mig som är en stor kille. Jag bröstade också upp mig rejält när jag kom in så jag skulle se extra stor och ståtlig ut...

För att vi hundar skulle få bränna energi, och Allette och Elisabeth skulle hinna ställa fram all god mat (som jag inte fick smaka på!) till våra hussar och mattar så gick vi på en liten promenad.

-Hallå! Vänta på mig, jag vill inte vara sist! Jag som är störst ska ju gå först! sa jag och drog i kopplet.

När vi kom tillbaka var jag ganska slut, det var jättevarmt ute! Jag fick hälsa på några andra whippetar innan det var dags för lite vila för många av oss hundar. En dålig ursäkt för att människorna skulle få äta i lugn och ro om du frågar mig.

(Min pappa däremot behövde inte vila utan satt och blev matad med silversked vid matbordet...

-Hur gör man för att få V.I.W, Very Importat Whippet, -placering vid bordet farsan?)

Ja, ja. No hard feelings! Efter mat för vissa och vila för andra var det dags för oss whippetar att dra oss iväg för fotografering. Utställningskopplen drogs på och tjatet började:

-Har du tvättat dig ordentligt där bak så man slipper skämmas för dig?

Elisabeth som är proffset på att ta fina bilder skulle fotografera hela min kull tillsammans med vår mamma och pappa. Det var inte det lättaste att ställa upp 7 whippetar...

Men nu då? Ser det inte bra ut snart? Nehej...

Vi får väl vänta och se hur Elisabeths kort blev när de kommer ut på Allettes hemsida.

Från vänster till höger är vi i alla fall: Pappa Smirre. mamma Tracy, brorsan Zack, syrran Nadja, jag Mållgan, Brorsorna abbe och Trolle.

Sista kortet var taget. Alla drog en lättnadens suck och slappnade av. Det är svårt och jobbigt att bli fotograferad om man inte är van att stå still så länge... berättade någon av de andra hundarna för mig. Själv är jag ju jätteduktig på att stå still och bli fotograferad... (eller?) Fortsättning följer...

Matte dementerar!

Den 31/5-08 var vi på valpträff hos min uppfödare Allette på Allettes kennel i Mora (mer info om valpträffen kommer så småningom...). På valpträffen pratade matte lite med min pappa Smirres matte och min brorsa Trolles matte om att jag hade varit lite (ok, ganska mycket) busig när jag var yngre. Pappas matte sa att min pappa också var busig som liten och min brorsa Trolle var tydligen busig fortfarande. Inte vet jag om matte fick för sig att skryta men hon sa i alla fall att jag hade lagt av med buset och blivit lydig, liksom bara slutat helt. Då tänkte jag att det uttalandet ska jag äta upp, jag är visst en busig ligist - ingen mesig tönt!



Nu har jag jobbat stenhårt för att återupprätta min tuffa image. Jag har tagit strumpor, kläder och en sarong som jag tänkte tugga på hos husses föräldrar, tyvärr hann de se mig och tog av mig grejerna. Jag letar med en dåres envishet efter skräp i sopkorgar. Jag har börjat ta skor, som jag aldrig gjort förut, och smyger iväg med dem. Först bär jag iväg med ett ben som en täckmantel så alla ska tro att jag gnager på det. När alla tror att jag är sysselsatt med benet hämtar jag en sko, busigt va!



I lördags var vi hemma hos mattes föräldrar och på ytan verkade allt ganska lugnt, jag försökte att smälta in och inte väcka uppmärksamhet. Jag försökte bara leka lite med deras katt Göte som är 20 år men han var trist som vanligt. Matte och hennes mamma satt ute på verandan medan husse och mattes pappa tittade på fotboll i vardagsrummet. Jag då? Jo, jag var i mattes föräldrars sovrum... Ingen anade något!



Vi åkte hemåt på kvällningen och vid 23-tiden ringde mattes mamma. När hon skulle gå och lägga sig och tänkte ta på sig sitt nattlinne upptäckte hon att ett axelband var av på mitten. Konstigt tänkte hon, det borde jag ju ha upptäckt när jag tog av mig det igår. Sedan såg hon en pärla på golvet och började kika på resten av kläderna i stolen i sovrummet, något verkade lurt... Hoppsan, en behå vars behåband också var avgnaget på mitten. Då lade hon ihop två och två och ringde matte. Mattes pappa hade gapskrattat åt mina bus, mattes mamma tyckte också att det var ganska komiskt. Tyckte matte det var kul? Har hon humor? Nej och åter nej, hon skäms fortfarande över mitt beteende och tar tillbaka allt hon sagt om att jag har blivit obusig och lydig, Yes, jag är återigen på banan! Ligist? Javisst!

Ingen rast och ingen ro...

Matte och husse trodde att jag skulle vara helt slut på lördag kväll efter att både ha gått i skola och haft rast men icke... På söndagen fortsatte min skola med nya tag och då började vi att öva på att möta andra hundar.

Jag har förresten inga problem med att möta andra hundar! Husse och matte har däremot problem för de sliter i kopplet och låter mig inte springa dit och hälsa på de andra hundarna...

Först övade vi med att möta en av lärarna och hennes hund. Det gick ju bra såklart. Man vill ju inte vara klassens bråkstake!
Det gick bättre och bättre för alla och till slut gick vi och mötte alla hundar på kursen!

Sen var det dags för att öva inkallning. Husse fick springa iväg från mig och läraren skulle försöka distrahera mig och se om jag sprang till husse ändå (för att se vad det var som kunde störa mig i inkallningen).

Den andra läraren höll fast mig.

Sen ropade husse och då sprang jag som en blixt...

...till leksakerna som låg utspridda på backen! Husse kunde ropa bäst han ville, här var det ju ett paradis för en lekglad kille som mig.

Husse fick ta en av leksakerna och springa bortåt så då kom jag väl då. Man ville ju inte göra husse alltför besviken. Han gjorde ju så gott han kunde.

Vi fortsatte öva inkallning med olika störningsmoment resten av dagen. Hönslukt, studsande bollar, ägg (ja, jag tog det och bet sönder det..), you name it.

Nu måste matte och husse fortsätta öva hemma med mig. Skola även hemma, fy baljan! Matte och husse har ju lovat att de snart har sommarlov och det är väl samma sak som rast, då ska man väl ha roligt?

Rasterna är roligast!

Den 24-25/5-08 gick jag i hundskola på Dala Hundservice. Det skulle tydligen vara en kurs i koppelträning och inkallning (vadå, jag kommer ju när jag vill, precis som det ska vara). Både matte och husse jobbar ju i skolan och är helt yrkesskadade så de tvingade även mig att börja skolan.
- Är jag inte lite väl liten? försökte jag. - Nej, nej, vi har pratat med lärarna och det gick jättebra att du började svarade matte och husse. Vi var fem hundar som blivit tvångskommenderade till skolan och vi fick börja öva nästan på en gång.

Först skulle vi öva på att jag inte skulle dra i kopplet så jag fick låna en haltisele. Så fort jag drog mot någon trevlig lukt så vände husse och gick åt ett annat håll.

-Hallå du där borta, ska vi rymma? ropade jag till en dansk-svensk gårdshund. Det här var ju jobbigt värre!

-Vi kanske kan leka på rasten svarade han.

Rast, vad är det tänkte jag?



Det fanns inte mycket tid över till att fundera på vad rast var för matte tog över kopplen från husse och fortsatte öva. Vi övade och övade och övade och övade. Fram och tillbaka, åt höger och vänster.
När klockan var 16.00 så föreslog den dansk-svenska gårdshundens matte att han och jag skulle få leka ihop. Hon hade sett att vi pratat och trodde vi skulle må bra av lite rast. Först hälsade vi på varandra, han berättade att han hette Manne så jag svarade att jag hette Mållgan...

... och sen sprang jag allt vad jag orkade!

- Hänger du inte med Manne?
- Va, är du redan ikapp?

- Akta dig, jag är farlig!

- Sluta drick vatten, kom igen och spring nu då!

-Ok, jag ger mig Manne. Jag är snabb men du är mer envis och uthållig! Nu mååste jag få vila.



Jag älskar rast! Matte borde ge sina elever rast hela dagarna, tänk vad de skulle springa och ha roligt. Att gå i skolan är ju faktiskt jobbigt men rasterna är roliga!